Eva Lindgren är en konstnär som arbetar med måleri, grafik och skulptur.

I början av min karriär föreföll att bara satsa på konsten vara för djärvt, även om viljan fanns. En fattig flicka måste ju kunna försörja sig! Efter att ha vickat som teckningslärare ett år jag sökte Dramatiska Institutets masklinje och kom in på sommaren 1975 som en av fyra elever! Efter utbildningen på DI jobbade jag med masker och peruker på främst Stockholms Stadsteater under 17 år. Fria Proteatern, andra småteatrar, fotografer och reklamfilmsbolag fanns också med som tillfälliga arbetsgivare mellan arbetspassen på Stadsteatern.

När min son var liten valde jag att satsa på familjen och sade upp mig från teatern. Omskolade mig till fotograf och på det sättet kom jag in på digital bild, video och multimedia. Att hitta sätt att försörja mig på har lett till nya utmaningar och prövningar.

1997 gjorde jag med ekonomiskt stöd från KK-stiftelsen och Stiftelsen Framtidens Kultur en multimediaproduktion med titeln Teatermask, den moderna människans mask. Programmet byggde till viss del på boken Smink och mask, boken om teatermaskering, som jag skrivit och illustrerat, utgiven 1986. Se mer om mask här

Under ett par år arbetade jag med lansering av programmet och kom mer och mer att arbeta med marknadsföring, formgivning för trycksaker och webb för andra konstnärer och mindre företag.

Så småningom ledde längtan efter det fysiska hantverksmässiga mig åter tillbaka till mer analoga uttryck. Genom mitt medlemskap i KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad i Nacka, kunde jag nu arbeta med bronsgjutning, koppargrafik, linoleum och litografi. Under ett par år blev jag också ordförande för verkstan och lade ner mycket arbete på att administrera allt från kemikaliegenomgång för miljöförvaltningen till utställningen EN VAR på Kulturhuset. 2007 blev jag medlem i Grafiska Sällskapet och fick också in på en post i styrelsen som vice ordförande under ett par år.

Som grafiker arbetar jag med analoga tekniker men också med digital bildframställning, vilket framkallar en lekfullhet som ger mig stor glädje. Digitala bilder är ju som ett slags glasmåleri då de framställs på en ljusskärm, och färgrikedomen ger mycket glädje.
Med störst fokus på måleriet har jag de senaste åren arbetat med tempera. Temperan ger ju stora möjligheter att arbeta med allt från detaljer, skiktmåleri till stora schumrande drag. Temperan begränsar inte genom att man kan blanda en hink eller en liten kopp med färg, beroende på vad man har för avsikt att måla. Den europeiska traditionen att arbeta med tempera gav vika, då oljemåleriet växte fram, någon gång på 1600talet, med sina större möjligheter till bl.a färgfördrivning. Oljefärgens popularitet ökade ännu mer när färgen på tub introducerades i slutet av 1800talet.

Temperan är dock fortfarande oöverträffad när det gäller lyskraft. Stanken från ruttna ägg är inte heller lika besvärande som den efterhängnsa doften av terpentin.